• Handdocka. Herr Muffin i sina allra minst mobila form, tillsammans med Maria Grudemo El Hayeks Lisa. | Bild: Pär Bäckströ



Barnen har dragit en vinstlott i höstens repertoar på Norrbottensteatern. ”Adjö herr Muffin” har allt det där som en bra barnpjäs har och en riktigt bra barnpjäs går också hem hos den vuxna publiken. Det gör ”Adjö herr Muffin” och det är nästan så att det trillar en tår på den 63-åriga kinden när livet är slut för herr Muffin.
Nu är inte herr Muffin vem som helst. Han är ett marsvin som är jämnårig med sin matte, en flicka som inte kan tänka sig att sju år är en hög ålder. Men så är den för ett marsvin, sju år är nära döden och en dag inträffar den.
Det är alltså en barnpjäs om död och sorg och det kanske låter trist, men det är pjäsen inte alls. Den har en helfestlig inledning, sedan en sorglig mellandel, men så förbyts sorgen i att den gamle Muffin hade det bra här i livet, för det har han själv nedtecknat i sitt avskedsbrev. Livet kan gå vidare och herr Muffin han dansar i himlen med sin alltför tidigt bortgångna hustru, som blev ihjälstucken av ett bi.
Pjäsen bygger på Ulf Nilssons bok med samma namn. Den fick Augustpriset 2002 och det begriper vi nu efter denna pjäs och utan att ha läst boken. Han skrev den för åldersgruppen 3-6 år, men pjäsen tilltalar ett så mycket större åldersspann. Kanske har Kalle Zerpe, som dramatiserat boken, del i det och kanske också regissören Martin Sundbom.
Mikael Odhag gör rollen som Muffin och är oförglömlig med de stora gnagartänderna som kan användas till så mycket. Barnen tycker det är jätteskoj när Muffin också öppnar breven med de kraftiga framtänderna.
Muffin är den tacksammaste rollen i pjäsen och som väcker det största engagemanget hos den unga publiken. Odhag gör sitt marsvin så alla älskar honom. Maria Grudemo spelar den sjuåriga flickan och får publiken att också känna hennes sorg och saknad.
Dramatiseringen är spännande då den har inslag av film för att spegla herr Muffins liv, hans barndom och ungdom. Vi får se honom tävla på Luleå-arenan Skogsvallen där han blir mästare i att lyfta gurka. Det blir också i filmens form vi sedan ser honom när han stigit upp i himlen. Det innebär en risk att återge film på scen, men i denna pjäs görs det med en elegans, så det blir allt annat än störande.
Alla Norrbottens barn bör få se ”Adjö herr Muffin”. Ta med morsan och farsan också, även om benutrymmet är lite skralt i den spartanska salongen. Det lilla lidandet är pjäsen värd.