Det finns ingen riktig poäng i att inte avslöja slutet. Föreställningen är en 40 minuters marsch mot en oundviklig upplösning – och hela titeln är en enda stor spoiler.
”Adjö, herr Muffin” handlar om avsked. Om att förlora, om att sörja. Om att vi alla blir gamla och slitna någon gång.
Den snart sjuåriga marsvinsägaren Lisa (Maria Grudemo El Hayek) får ta en mer central roll än i Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholms bokförlaga, och bli barnens spegelbild på scen. Hon förstår inte vad pappa menar med att älskade herr Muffin börjar bli gammal, och då plötsligt kan dö. Han är ju också bara snart sju?
Men då Mikael Odag, Lisas pappa i första scenen, plötsligt gör återentré i rollen som marsvinet själv, förstår vi i publiken hur det ligger till. Herr Muffin har knaprat sin sista mandel.
Historien växlar sedan mellan dessa två scenrum i olika skala. Lilla Lisa på bakgården efter skolan, som kämpar för att få något slags grepp om konceptet Döden; och den melankoliske herr Muffin inuti sitt lilla hus. Trött på – om än nöjd med – sitt långa liv.
Trots det tunga temat är tilltalet hela tiden väldigt väl anpassad till den unga publiken. Tonen är barnslig, det vill säga, på helt rätt sätt. Sångerna är fina; Grudemo El Hayek är träffande naiv, ledsen och oförstående; och Odhag är en tragikomisk relief.
”En underfundig berättelse för alla mellan 4 och 104 år” står det i programmet, men i själva verket ligger väl målgruppens övre gräns ungefär vid övergången mellan en- och tvåsiffrig ålder. Kanske ungefär det spann under vilket små människor för första gången får gå igenom det traumatiska som ”Adjö, herr Muffin” behandlar, alltså.
Det avgrundsdjupt sorgliga, men fullt naturliga, i att förlora någon de älskar.