tisdag 7 mars 2017

Im her(e) Potato Potato

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6641687

Det uppkopplade flickrummet

Publicerat kl 06.50
"En utopisk frizon för många att vara i"
(5:11 min)
Potato Potato Flickrummet
1 av 2
Maria Grudemo El Hayek spelar Ara i föreställningen "I'm Her(e)". Foto: Karin Arbsjö/Sveriges Radio
Den Malmöbaserade scenkonstgruppen Potato Potatos nya uppsättning "I'm Her(e)" handlar om Youtubern Ara – och om flickrummet som är uppkopplat mot hela världen.

Ara har 1 miljard följare på sin Youtubekanal. Hon har läst Virginia Woolf, eller i alla fall fem sidor, om vikten av att ha ett eget rum där man kan göra vad man vill. I hennes rum finns en ljusslinga, ett sminkbord, en dator och ett mobilkamerastativ. Det här är det nya flickrummet i teatergruppen Potato Potatos version.
Regissören Linda Forsell säger att många tjejer idag använder sig av den feministiska metaforen som flickrummet har blivit.
– Ofta pratar vi om flickrummet som antingen ett rosa ghetto eller ett normativt fängelse. Men jag tror lika mycket att det är en utopisk frizon för många människor att vara i, säger Linda Forsell.
Maria Grudemo El Hayek som spelar Ara säger att hon inte hade så mycket koll på vad som försiggick i de digitala flickrummen förrän hon tog sig an rollen.
– Man ser killarnas aktivitet mer tycker jag, det uppmärksammas på ett annat sätt. Och det är väl egentligen positivt för då kan tjejerna hålla på och vara trygga i sina egna rum, som de skapar. Men också lite tråkigt, för vi vet inte vad de gör, säger Maria Grudemo El Hayek.
– Framför allt har jag fått syn på att det pågår jättemånga djupa allvarliga peppande samtal som är så långt från ytlighet som man bara kan komma.
Potato Potato har under flera år arbetat med flickighet och femininitet i projektet "I den bästa av tjejvärldar". Det har hittills  resulterat i fyra föreställningar och en radioteaterpjäs och i ett samarbete med flickforskare vid Umeå universitet.
När den här föreställningen har visats för en referenspublik, är det många som har undrat varför Ara har stängt in sig i sitt rum, och tillskrivit henne olika problem, berättar Linda Forsell.
– För vi ser ju ofta på flickan som ett problem. Har hon ångest, hon kanske är mobbad, har hon anorexi, vad har hänt? Men det är ingenting som vi visar i föreställningen eller ens påstår. Ara utmanar de här föreställningarna.

Kuriren recension

Herr Muffin i NSD


  • Handdocka. Herr Muffin i sina allra minst mobila form, tillsammans med Maria Grudemo El Hayeks Lisa. | Bild: Pär Bäckströ



Barnen har dragit en vinstlott i höstens repertoar på Norrbottensteatern. ”Adjö herr Muffin” har allt det där som en bra barnpjäs har och en riktigt bra barnpjäs går också hem hos den vuxna publiken. Det gör ”Adjö herr Muffin” och det är nästan så att det trillar en tår på den 63-åriga kinden när livet är slut för herr Muffin.
Nu är inte herr Muffin vem som helst. Han är ett marsvin som är jämnårig med sin matte, en flicka som inte kan tänka sig att sju år är en hög ålder. Men så är den för ett marsvin, sju år är nära döden och en dag inträffar den.
Det är alltså en barnpjäs om död och sorg och det kanske låter trist, men det är pjäsen inte alls. Den har en helfestlig inledning, sedan en sorglig mellandel, men så förbyts sorgen i att den gamle Muffin hade det bra här i livet, för det har han själv nedtecknat i sitt avskedsbrev. Livet kan gå vidare och herr Muffin han dansar i himlen med sin alltför tidigt bortgångna hustru, som blev ihjälstucken av ett bi.
Pjäsen bygger på Ulf Nilssons bok med samma namn. Den fick Augustpriset 2002 och det begriper vi nu efter denna pjäs och utan att ha läst boken. Han skrev den för åldersgruppen 3-6 år, men pjäsen tilltalar ett så mycket större åldersspann. Kanske har Kalle Zerpe, som dramatiserat boken, del i det och kanske också regissören Martin Sundbom.
Mikael Odhag gör rollen som Muffin och är oförglömlig med de stora gnagartänderna som kan användas till så mycket. Barnen tycker det är jätteskoj när Muffin också öppnar breven med de kraftiga framtänderna.
Muffin är den tacksammaste rollen i pjäsen och som väcker det största engagemanget hos den unga publiken. Odhag gör sitt marsvin så alla älskar honom. Maria Grudemo spelar den sjuåriga flickan och får publiken att också känna hennes sorg och saknad.
Dramatiseringen är spännande då den har inslag av film för att spegla herr Muffins liv, hans barndom och ungdom. Vi får se honom tävla på Luleå-arenan Skogsvallen där han blir mästare i att lyfta gurka. Det blir också i filmens form vi sedan ser honom när han stigit upp i himlen. Det innebär en risk att återge film på scen, men i denna pjäs görs det med en elegans, så det blir allt annat än störande.
Alla Norrbottens barn bör få se ”Adjö herr Muffin”. Ta med morsan och farsan också, även om benutrymmet är lite skralt i den spartanska salongen. Det lilla lidandet är pjäsen värd.

Norrnottenskuriren

Det finns ingen riktig poäng i att inte avslöja slutet. Föreställningen är en 40 minuters marsch mot en oundviklig upplösning – och hela titeln är en enda stor spoiler.
”Adjö, herr Muffin” handlar om avsked. Om att förlora, om att sörja. Om att vi alla blir gamla och slitna någon gång.
Den snart sjuåriga marsvinsägaren Lisa (Maria Grudemo El Hayek) får ta en mer central roll än i Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholms bokförlaga, och bli barnens spegelbild på scen. Hon förstår inte vad pappa menar med att älskade herr Muffin börjar bli gammal, och då plötsligt kan dö. Han är ju också bara snart sju?
Men då Mikael Odag, Lisas pappa i första scenen, plötsligt gör återentré i rollen som marsvinet själv, förstår vi i publiken hur det ligger till. Herr Muffin har knaprat sin sista mandel.
Historien växlar sedan mellan dessa två scenrum i olika skala. Lilla Lisa på bakgården efter skolan, som kämpar för att få något slags grepp om konceptet Döden; och den melankoliske herr Muffin inuti sitt lilla hus. Trött på – om än nöjd med – sitt långa liv.
Trots det tunga temat är tilltalet hela tiden väldigt väl anpassad till den unga publiken. Tonen är barnslig, det vill säga, på helt rätt sätt. Sångerna är fina; Grudemo El Hayek är träffande naiv, ledsen och oförstående; och Odhag är en tragikomisk relief.
”En underfundig berättelse för alla mellan 4 och 104 år” står det i programmet, men i själva verket ligger väl målgruppens övre gräns ungefär vid övergången mellan en- och tvåsiffrig ålder. Kanske ungefär det spann under vilket små människor för första gången får gå igenom det traumatiska som ”Adjö, herr Muffin” behandlar, alltså.
Det avgrundsdjupt sorgliga, men fullt naturliga, i att förlora någon de älskar.


SVT och Piteå-Tidningen


http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/en-pjas-byggd-av-unga-berattelser